Detta inlägg är egentligen ett svar på en diskussion och inte ett fristående inlägg.

Efter några kommentarer i Björkbloggen angående inlägget "Johannes Döparen spatt till och fick helig Ande redan i morderlivet? Luk. 1:15" * började de svar jag fick gå på tomgång. Jag skrev därför mer än en gång att det var helt ok att inte godkänna mina kommentarer, istället för att svara på dem med svar som inte var svar. Detta skedde också efter ett tag.

Jag publicerar därför min kommentar här istället. Kommentaren förljer här nedan.

* Samma inlägg kommenterades här i bloggen tidigare.

---

Jag tvivlar inte på att du också kan läsa texter i syfte att försöka förstå poängen i texten. Däremot verkar du i detta fall, i tolkningen av Luk 1:15, komma till texten med ett visst syfte. Och det intrycket får jag redan genom att läsa blogginlägget. Avslutningen är särskilt tydlig när det gäller dina motiv; man ser där vad du vill undivka genom din utläggning. Men intrycket bekräftas av det du nu har skrivit om syftet med inlägget.

Jag tror att det är bättre att börja i den änden där man ser på vad som behöver tas upp för att göra rättvisa åt frågan och sedan kan vi se i vilken mån du uppfyller detta.

1. Översättningen behöver diskuteras.

Vi kan utgå från en relativt ordagrann översättning, så att texten inte blir tolkad på förhand, och sedan se vad uttrycken betyder:

”…och han skall ändå från sin moders liv uppfyllas av helig Ande” (Åkeson)

2. Vad betyder uttrycket ”från sin moders liv”, ”ek koilias mätros autou”?

Det är ju inte svårt att se vad det verkar betyda. Men det skadar inte att se efter vad det betyder på andra ställen.

Uttrycket ”ek koilias” förekommer fyra gånger i NT. Inget av ställena tyder på att det skulle handla om något som sker senare än just i moderlivet. Det är två ställen om lama personer som varit lama ”från moderlivet” (Apg 3:2; 14:8), den andra endast i fötterna medan den förste verkar ha varit mer eller mindre fullständigt förlamad.

Ett tredje ställe är Gal 1:15, om att Paulus blev utvald ”från moderlivet”.

Och det fjärde är förstås Luk 1:15.

I inget av de tre andra fallen finns det något som tyder på att det handlar om något som sker först efter att personen har lämnat moderlivet. Av användningen i dessa ställen finns alltså inget som talar för att det ängeln säger i Luk 1:15 handlar om något som sker först efter att Johannes lämnat moderlivet.

[Man skulle kunna undersöka om uttrycket finns i LXX (Septuaginta), den grekiska översättningen av GT. Det finns inte i Ps 58:4 (eller 57:4 enligt LXX:s indelning), men det skulle kunna finnas någon annan stans.]

3. ”Ända från sin moders liv”

Med undersökningen av ”ek koilias” i NT är det hela inte färdigt. Vi måste också se mer exakt hur det står uttryckt i Luk 1:15. Det står inte bara ”från sin moders liv” utan ”ända från sin moders liv” eller ”redan från sin moders liv”, ”eti ek koilias mätros autou”.

Med ordet ”eti”, som översätts med ”ända” eller ”redan” betonas att det är något som sker anmärkningsvärt tidigt och att det sker just som det anges. Att det sker i moderlivet uppfyller just detta: det är både anmärkningsvärt och tidigt.

4. Det större sammanhanget

Utläggningen är färdig i och med att man gått igenom versen. Men vi får den ändå bekräftad när vi läser om hur detta löfte börjar uppfyllas, något senare i samma kapitel i Lukas.

…

I din utläggning så finns vissa av dessa saker med. Du återger tre översättningar och du återger också den grekiska texten och vad de olika orden betyder (dock utan att själv ge en ord-för-ord-översättning, eller annan egen översättning).

Däremot saknas som sagt en diskussion av hur uttrycket ”ek koilias” faktiskt används i NT. Och du tar inte heller hänsyn till hur ordet ”eti” (ändå, redan) påverkar betydelsen.

Diskussionen om ”ek” som du har hänger i luften när du inte ger en egen översättning. Av allt att döma har du översatt ordet (som endast förekommer en gång i versen) på två olika sätt samtidigt, vilket en översättning skulle avslöja.

Diskussionen om det svenska uttrycket väger väldigt lätt i förhållande till en diskussion av det grekiska uttryck som faktiskt används och en undersökning av hur det används på andra ställen.

Det är lite anmärkningsvärt att du har med när detta löfte börjar uppfyllas i bloggen, men inte tar upp det möjliga sambandet. Du tar ju inte ens upp möjligheten, utan endast din minst sagt ovanliga tolkning av passagen: Johannes spratt till på grund av Elisabets glädje.

Med tanke på de läsare som du faktiskt riskerar att vilseleda, så skulle jag uppmuntra dig att undersöka om uttrycket ”han spratt till av glädje” eller liknande (”han gömde sig av rädsla”, ”hon grät av saknad” osv) någonstans i världslitteraturen används i den betydelse du anger: Att det syftar på någon annans känslor. (Att du kan använda uttrycket så själv säger mig inte mer än det faktum att jag har vänner och bekanta som missförstått vad vissa ord och uttryck betyder.) Om du inte kan finna något sådant exempel så är det endast att förutsätta vad som ska bevisas om vi antar att Bibeln använder uttrycket på ett sätt som ingen annan i litteraturen använder det. Med andra ord: Om det rör sig om en rimlig tolkning av uttrycket så borde det finnas fler exempel än (din tolkning av) Luk 1:15 och hur du själv säger att du kan använda uttrycket. Eller hur?

Ängeln Gabriel sa till Sackarias om den son han och hans hustru Elisabet skulle få:

"...och redan i moderlivet skall han bli uppfylld av den helige Ande." (Luk 1:15)

Ordagrant: "från moderlivet (ek kolias).

Lukas berättar sedan om vad som förmodligen är uppfyllelsen av ängelns löfte: "Vid den tiden skyndade Maria till en stad i Juda bergsbygd och gick in i Sakarias hus och hälsade på Elisabet. När Elisabet hörde Marias hälsning, spratt barnet till i hennes moderliv, och hon blev uppfylld av den helige Ande och ropade med hög röst: 'Välsignad är du bland kvinnor, och välsignad är din livsfrukt! Men varför händer detta mig, att min Herres mor kommer till mig? Se, när ljudet av din hälsning nådde mina öron, spratt barnet till i mig av glädje. Och salig är du som trodde, ty det som Herren har sagt till dig skall gå i uppfyllelse.'" (Luk 1:39-45)

Barnet spritter till i moderlivet och uppfylld av den Helige Ande berättar Elisabet att det var "av glädje" som barnet spratt till. Vi läser alltså om hur Johannes spritter till av glädje över Frälsarens närvaro och tidigare hade ängeln förutsagt att han redan från moderlivet skulle uppfyllas av Helig Ande. En okonstlad läsning av texten säger alltså att Johannes gladde sig över Frälsaren och uppfylldes av den Helige Ande redan innan han föddes.

Detta kan dock inte accepteras av alla. En bloggare uppmärksammar att Folkbibeln har parafraserat och översatt "ek kolias" med "i moderlivet" istället för "från moderlivet". Bloggen tar dock miste när det gäller "ek" och menar att det i detta sammanhang ska översättas med "ut från". "Ek" har helt riktigt betydelsen "ur", "från" och liknande. I detta sammanhang är dock den tidsmässiga översättningen "från" den enda möjliga.

(På liknande sätt översätts ju t ex "ek genetäs" med "från födelsen" i Joh 9:1, när det talas om den blindfödde mannen. "Ek" kan alltså fungera också som en tidsmässig angivelse, precis som vårt svenska "från" förövrigt.)

Passagen när Johannes spritter till av glädje kommenteras också:

"Men hur är det med informationen i v. 44; att barnet spratt till av glädje? Är inte det ett tecken på att barnet kan uppleva något och att det har ett slags vuxet medvetande? Nej, grekiskan säger bara att det var pga en glädje (står inte vems) som barnet spratt till. ”Av glädje” (Elisabeths glädje) spratt barnet till! Elisabeth sa ju själv i v. 41 att hon HÖRDE Marias hälsning och att hon då blev uppfylld av den helige Ande, vilket absolut kan ha varit så omvälvande för henne att hennes mage bubblade och barnet i hennes mage spratt till av (hennes) glädje."

Och några meningar senare:

"En mamma kan inte kommunicera med sitt ofödda barn, och därför är det svårt att tänka sig att Elisabeth frågade sitt nyfödda barn ”Jag kände att du spratt till precis när jag själv uppfylldes av glädje, förundran och kraft, och nu undrar jag om du spratt till av glädje, eller om du spratt till av någon annan orsak?” Hur skulle den nyfödda bebisen kunna svara på en sådan fråga? Men Elisabeth verkade ändå säker på att GLÄDJE var orsaken till att bebisen spratt till, och skälet att hon kunde vara så säker beror nog på att det var hennes egen glädje som det handlade om, och som gav återverkningar på barnet."

Den uppmärksamme läsaren lägger märke till att det inte heller i den svenska översättningen anges vems glädje det handlade om. Och ändå kopplar vi den naturligt till Johannes, ända till vi för höra att "grekiskan" inte säger att det handlar om Johannes glädje. Är det då inte Johannes glädje? En okonstlad läsning av texten säger oss att det är det. Men hur kan Elisabet veta vad Johannes känner?

Ja, hur kan Elisabet veta allt det hon säger till Maria, om att hon är "min Herres moder" och att hon är "salig... som trodde"? Det anges i texten: Elisabet uppfylldes av den Helige Ande. Och den Helige Ande gav henne insikt i allt detta. 

---

Blogginlägget som jag kommenterar finns här. 

Om något är oklart eller behöver utvecklas i detta inlägg så kommentera gärna. 

Det finns en tendens hos pelagianer att identifiera "köttet" med "kroppen". Det påverkar förståelsen av många passager i Bibeln. Det är sant att "kött" ibland används som synonym för "kropp", men även om termerna kan överlappa så är de inte identitiska.

Ett exempel:

"Detta uppfattas visserligen som 'vishet', med sin självvalda gudstjänst, sin 'ödmjukhet' och sin späkning av kroppen, men det har inget värde utan är bara till för att tillfredsställa det köttsliga sinnet." (Kol 2:23, Folkbibeln)

Åkessons mer ordagranna översättning är värd att återge:

"...vilka väl hava sken av visdom i självvald dyrkan och ödmjukhet och skoningslöhet mot kroppen, (men hava) icke något värde, (utan) äro till köttets mättande."

Texten talar alltså å ena sidan om en "självvald gudstjänst", om "ödmjukhet" och "späkning av" eller "skoningslöhet mot" kroppen, och å andra sidan om att "tillfredsställa" eller "mätta" köttet. Anledningen till att Åkesson är relevant är att Folkbibeln parafraserar i sin översättning "det köttsliga sinnet". Grekiskan har endast "täs sarkos", "köttets" eller "av köttet". Ordet "sinnet" är ett förklarande tillägg.

Om vi nu ser på texten utan förklarande tillägg så skulle alltså dessa tre saker vara till för att mätta eller tillfredsställa köttet, för "köttets mättande":

* självvald gudsstjänst

* ödmjukhet

* späkning av kroppen/skoningslöhet mot kroppen

Nu borde det vara uppenbart för alla att späkning av kroppen, eller skoningslöshet mot kroppen är exakt motsatsen till att mätta kroppen eller att tillfredsställa kroppen.

"Köttet" är alltså här i Kol 2:23 (och även på många andra ställen) inte detsamma som kroppen.

Vad är sant?

1. Man kan vara viss om att man har evigt liv.

"Detta skriver jag till er för att ni skall veta att ni har evigt liv, ni som tror på Guds Sons namn." (1 Joh 5:13)

2. När Jesus skiljer fåren från getterna, så vet fåren inte om sina goda gärningar.

"Då skall de rättfärdiga svara honom: Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig att äta, eller törstig och gav dig att dricka? Och när såg vi dig vara främling och tog emot dig eller naken och klädde dig? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och kom till dig?" (Matt 25:37-39)

3. Fåren får evigt liv.

"Då skall konungen säga till dem som står på hans högra sida: Kom, ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som stått färdigt åt er från världens begynnelse." (Matt 25:34)

Pelagianer brukar hävda att Rom 7:14-25 handlar om Paulus före omvändelsen.* Men tror de verkligen att människan före omvändelsen inte kan hålla Guds lag? Paulus skriver:

"Ty jag vet att i mig, det vill säga i mitt kött, bor inte något gott. Viljan finns hos mig, men att göra det goda förmår jag inte." (Rom 7:18)

Pelagianer tror inte att detta är sant om den kristna människan. Men tror de att det är sant om den icke-kristne?

* Frågan om vem Paulus talar om i Rom 7:14-25 kommer eventuellt att behandlas i ett senare inlägg.

Vilket påstående är falskt?

1. Vi föds goda och rättfärdiga och kan därför av naturen älska Gud över allting och vår nästa som oss själva.

2. Om man säger att människor förklaras rättfärdiga inför Gud genom tron, utan gärningar, så förleder man dem att synda.

Slutsats:

3. Människor älskar inte Gud och gör Guds vilja om de inte hotas av evig fördömelse.